Anteckningar

Kära Gunnar

Ett gammalt hus bär på många avtryck efter alla människor som levt i det. Lager av tapeter, nötta trösklar och trappsteg, spår efter kakelugnar som rivits ut - ledtrådar om hur huset har sett ut och förändrats, allt medan åren gått. Men vilka var de som bodde här? Som låg i sina bäddar om kvällen och tittade ut på månen genom fönsterglas med ränder och blåsor i?

Har man tur hittar man ibland mer påtagliga spår från dessa personer. Alldeles nyss hade vi den turen. Även om inte väggarna talade till oss rent bokstavligen, så fann vi faktiskt en röst i vårt hus. En kärleksfull och gripande röst från förr.

För någon vecka sedan var Casper i färd med att ta upp golven på vinden för att fylla på kutterspån. Väl gömda i de hopsjunkna spånorna under golvbrädorna fann han plötsligt en bunt brev. Stämplarna var gamla, från tiden kring andra världskriget. Tjugotvå kuvert i en prydlig liten hög, knappt gulnade efter kanske sjuttio år på det torra, kalla loftet. Av adressaten att döma insåg vi att de var skrivna till någon i familjen som bott i huset före oss. Men till vem av dem? Och vem hade skrivit breven? Andlöst, med viss tvekan, vågade vi oss till att ta fram ett av breven ur sitt kuvert. 

Hönön den 26/1 1942. Hej Gunnar. Tack för brevet det är så roligt när man slipper gå och vänta så länge. Stackars min lille Gunnar som får gå vakt långt nere i pinan med det tar på evigheten. Jag är i stan nu hos Linnea jag skall vara i stan i en vecka tror jag, jag skall ha Lill-Britt när Linnea tvättar det är så roligt att få lite ombyte, om du visste va jag längtar. Jag går och ser på dina kort hela dagarna, du får följa med vart jag går du är med i stan också må du tro..... Med de käraste hälsningar. Eva.” 
Det var alltså kärleksbrev vi hade hittat. Gunnar låg inryckt i Flottan och Eva gick hemma på Hönö och väntade och längtade. Hon var förkyld och hade tandvärk, hon tvivlade och tröstade. Hon berättade vad som hände hemmavid. Att det var brinnande krig i Europa tycktes inte bekymra henne nämnvärt, hon verkade mest orolig över att Gunnar skall glömma bort henne, men så förstod vi också att Eva inte kunde ha varit så gammal när hon skrev.

Vi visste inte mer om Gunnars liv än att han redan hade gått bort vid tiden då jag och Casper fick köpa huset han föddes i. Eftersom vi inte kände till om Eva verkligen fick sin Gunnar när kriget var slut, kontaktade jag en släktforskare på Hönö. Kanske var det bara en ungdomsförälskelse? Kanske det var därför som Gunnar gömt breven så väl uppe på vinden? Och vem skulle vi då ge dom till? 

Men visst fick de varandra! År 1949 gifte de sig och fick därefter barnen Evelyn, Sven-Olof och Maja. De två äldsta barnen bor kvar på Öckerö, medan Maja flyttat till Norge. Men det märkvärdigaste av allt var när vi fick veta att Eva fortfarande levde, och att hon dessutom bodde bara några hundra meter bort hos vår granne Solhöjdens ålderdomshem. 

Igår fick vi besök av Evelyn som kom för att hämta sin mammas gamla brev. Ur en påse plockade hon fram sina föräldrars bröllopsfoto. Sedan ett mindre porträtt i silverram på en ung flottist i sjömansjacka. Kanske var det till och med ett av fotografierna som Gunnar hade skickat till Eva i något av kuverten på vår vind för sjuttio år sedan?

___________________________________



Good riddence

När man renoverar ett äldre hus måste man göra regelbundna, ofta täta, besök till en återvinningsstation. Till dags datum uppskattar jag att vi har rivit bort och kastat ut cirka tjugo procent av trä och inredning som fanns i huset då vi köpte det. Tjugo procent av husets värde är nästan en halv miljon kronor, tänker jag. Som vi bara har slängt. Ändå är det lika befriande skönt varje gång vi gör ett röj och far till sophögarna i Kärrsvik. Man får sådan valuta för den där tippade halva miljonen, på så många sätt. Jag tror till och med att jag vågar kalla dessa besök för naturupplevelser. Kärrsviks återvinningsstation måste vara landets vackraste tipp, eller kanske snarare landets vackrast belägna!
För nästan hundra år sedan låg här en dansbana ute vid vattnet, långt från övrig bebyggelse. Min mormor berättade hur hon och hennes syskon, som bodde i huset närmast dansbanan, om somrarna brukade öppna grinden ut mot ängarna och få pengar av danslystna badgäster från Göteborg. Stadsbor med fina klänningar, vita byxor och vita tennisskor, brukade hon säga. Det är lätt att måla upp en vacker bild av den ljumma sommarkvällen. Med dansbanan, människorna, musiken och hela det öppna Västerhavet utanför, medan solen sjunker ner i horisonten.
Att man mycket senare beslutade att anlägga en sopstation just här är ett mysterium. Om man skulle börja nysta i det hela skulle jag inte förvånas om kommunen har förbrutit sig mot någon miljö- eller strandlag, men upplägget gör onekligen tippandet till en oslagbar kombination av inre och yttre rening. 
Med jämna mellanrum händer det dessutom att tippen flammar upp i en rasande brand. Öbor är av tradition mycket förtjusta i brasor, och varje gång Kärrsvik står i ljusan låga vallfärdar vi invånare för att mysa av skådespelet då allsköns gammal lump förtärs i flammorna. Jag tänker på Gudrun Schyman som eldade upp 100.000 kronor i Almedalen som en manifestation för rättvisare löner. Nästa gång det brinner i den vackra viken kommer det att vara vår halva miljon som går upp i rök i protest mot klickgolv och gullfiber!


AC/DC "House is on fire" 
OBS! Det är inte mannen på bilden som har fjuttat eld på sopberget i bakgrunden!
___________________________________

Varför håller vi på som vi gör?

Att gå från hyresrätt på Prinsgatan till husägare i min barndoms övärld gick på en knapp vecka. Två och en halv miljon fattigare satt plötsligt familjen i en ny bostad. Första året läcket det in på övervåningen genom taket varje gång det regnade. Vi placerade ut kastruller och våra största salladsskålar. Casper gjorde uppsamlingsrännor med trattar och slangar. Vi hade ett eget litet vattenfall som uppstod vid lågtryck i hörnet på ett av rummen. Nu är taket lagat, men hela första året präglades av en hel del panik över vårt nya "charmiga" hem. Det hade så mycket "potential" att vi inte riktigt visste vad vi skulle ta tag i härnäst. Detta var innan vi riktigt hade förstått hur bra ett gammalt hus är. Vi har just renoverat nästan 100 år gamla fönster så att det kan hålla 100 år till, om bara Otto och Nils söner eller döttrar är framme och halvoljar regelbundet när vi själva gått vidare. Det finurliga med det gamla är att det går att underhålla, eftersom det inte är underhållsfritt.  Det är denna typ av (ibland tröttsamma) one liners som man ofta läser i böcker och på hemsidor som handlar om byggnadsvård. Alltså om att renovera långsamt och varsamt och att odla hantverket och traditionen. Faktum är dock att jag ibland, då vårt projekt ter sig övermäktigt, drabbas av häftig lust att rigga en brand som jämnar huset med marken så att vi kan köpa ett hus i moduler istället. Men anfallen går över snabbt och har blivit mer sällsynta. Denna sida kommer att handla om varför det är så tillfredsställande att ha ett gammalt hus och att ägna sig åt byggnadsvård. 

Nils tog flytten med ro.



2 kommentarer:

  1. Peter Sörensen9 januari 2014 10:17

    Ni är så grymt inspirerande och imponerande. Och jag är så glad att jag hittat er sida. Köpte själv mitt första hus för dryga tio år sedan. En sekelskiftespärla från 1911 med stora renoveringsbehov. Har dock inte alls gått till väga med den ackuratess som ni gör. Även om jag är ganska nöjd med resultatet. Har fått litet ny energi och lust av att läsa er blogg. Sedan köpet av villan ha jag dessutom blivit med både missionskyrka och järnvägsstation. Puh. Men roligt är det med gamla hus. Och de är ju så vackra. Varma hälsningar från Peter Sörensen i Karlstad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Peter och tusen tack för ditt inlägg! Vi tycker själva precis som du att man får energi och inspiration av andra som renoverar på samma sätt. Och uppmuntrande ord behöver man också från någon som fattar grejen, tack för det :-) Lycka till med dina hus, det låter som väldigt spännande byggnader att få sätta tänder och händer i!

      Radera